ا Когда его спрашивали, а боялся ли он чего-либо на войне, он отвечал: "Да, я боялся". Я живой. Он хотел быть моряком, он хотел видеть мир.
Он стремился в море. Отец был капитаном. Он очень готовился к тому, чтобы стать моряком.
Он закалялся. Он зимой в в русские морозы ходил в без шапки и в курточки. Он перепрывал Волгу в 14 лет.
Всё это делала с одной целью, чтобы стать потом моряком. Jag arbetade som maskinist vid biografen Iskra. Jag snurrade film.
Jag var 17 år gammal. I tre dagar, tre föreställningar per dag såg jag Nanok utan att kunna slita mig. Det var som om jag första gången såg mig omkring, såg den levande verkliga världen som på ett märkligt sätt hade hamnat här i den mörka och fuktiga salongen på en landsordsbiograf.
Nanuk väckte mina drömmar om havet. fjärran länder, nordpolen, ödear. Jag reste till Leningrad för att söka in vid sjöfartsskolan.
På vägen dit blev jag förkyld, fick bronkit och blev inte antagen. Besviken återvände jag till Saratov, till Iskra och tänkte att allt gott var för alltid stängt för mig. Saratov var fullklistrat med märkliga affischer.
Charlie Chaplin. Namnet fastnade i minnet som en envis melodi. Cinematograf.
Vilket underbart hemlighetsfullt ord det är. Cinematograf. Cinematografen gjorde mig till sin fång.
Trängde undan drömmen om havet och tvingade mig att komma till det väldiga otrivsamma Moskva. till filmskolan. Jag beslöt mig för att prova lyckan i en mindre studio.
Efter några dagar utnämnde man mig till assistent till filmfotografen Sergej Semov som tillsammans med andra filmfotografer skulle filma 1a majparaden på Röda torget. Jag såg Kov stiga upp på gästläktaren. Tolsto Stanislavski >> klockorna började ringa ovationerna dånade.
Jag greps av en obegriplig sinnesrörelse. Något jag aldrig tidigare hade upplevt. Jag kunde inte slita blicken från honom.
Om någon hade frågat mig då, skulle du ge ditt liv för honom om det blir nödvändigt? Då skulle jag utan att tveka ha svarat ja. Natten mellan den 21a och den 22 var dum och tyst.
Jag kände doften av nyfallet regn och honung. Klockan var fem på morgonen. Jag kunde inte sova.
Jag kom inte på något bättre att göra utan satte på radion. En jassel med Tysklands berömda filmstjärna Sara Leander. Hitler attacked and invaded Russia.
Kanske sover jag och drömmer mardrömmar. Граждане и гражданки Советского Союза, германские войска напали на нашу страну, авали. Det verkade som om hela Moskva hade gått ut på gatorna idag.
för att träffas en sista gång. Se varandra i ögonen och sedan gå dit varifrån vi kanske aldrig skulle återvända. слава Сразу же после того, как стало ясно, что началась война, Микоша пошёл военкомата, так как он был военнообязанный.
Ну, надо сказать, что главным человеком в жизни Микоша была мама. И когда он уезжал на фронт, она ему сказала при расставании: "Ты ночью, когда нет облаков, смотри на Большую Медведицу, и я буду смотреть на Большую Медведицу". Итак, через Большую Медведицу мы с тобой будем рядом.
Jag tänker tillbaka på mina möten med Sevastopol före kriget som var ett så ljust minne. Två år senare går jag här igen. Barndomsdrömmen har gått i uppfyllelse.
Helt oväntat har jag blivit militär sjöman. Enligt order från Svarta havsflottans militärråd upphöjdes jag till marinfotograf vid flottan. Bara en dag i Sevastopol var fredlig, solig och fridfull.
Men den var snart förbi. I gryningen dök Mäsersmittplanen upp och efter dem följde svarta svärmar av Junkers dju87. För mig började kriget den dagen.
Varje natt flög hus och hela kvarter i luften. Stadens vita stenar glänste röda av blod. I slutet av augusti sände militärledningen mig till det belägrade Odessa.
till kryssaren kom intern. Jag gick omkring på däck och såg ut en plats lämplig att filma ifrån. Luftvärnskanonerna började dunka och tjuta.
Jag kunde bara inte filma längre. Akten var insvept i svart rök och ur dess tjocka moln kom matroser krypande, överskölda med blod. En av dem reste sig och kom springande mot mig.
Varför filmar jag inte? Jag kommer aldrig att glömma den killens vidöppna döende blick. Det allra hemskaste var min egen maktlöshet.
Våra förband tvingades lämna dessa. Det var omöjligt att vänja sig vid tanken på att tyskar nu strosade på gatorna där. Vreden stor och fruktansvärd brusade upp varje gång jag tänkte på vad som hade hänt.
Enligt order återvände jag till Sevastopol. Hos Svarta havsflottans militära råd fick jag höra att tyskarna hade brutit igenom perikop. På det smala avsnittet Asi armiansk håller första bataljonens marinin stånd mot tyskarna.
Jag ville dit. Med svårighet lyckades vi från flottan få loss en gammal lastbil med dess chaufför matrosen Piotor Chumak. Vi gav oss av så snart det hade ljusnatt.
Först säng vi, sen skrålade vi bara och visade varandra att vi minsan inte var rädda för någonting. Plötsligt syntes rök längre fram på vägen. När vi kom fram låg den brinnande MK i diket.
Lukten av bränt kött gjorde att det gick runt i huvudet. Filma våra egna döda. Är det verkligen därför vi har åkt hit?
Det kändes som om världen höll på att dö. Vi måste bestämma vad vi skulle göra. Efter ett kort samtal åkte vi envist vidare.
Till sist lyckades vi hitta marininfanteriets första bataljon. I cirka tre timmar kröp vi runt i värnen och filmade livet där. Vi han knappt hämta andan så började artilleribombardemanget.
Över larmet hördes ett högt hestrop alldeles nära mig. Framåt för fosterlandet, för Stalin. Hurra!
Vi sprang tillsammans med matroserna, stannade till, filmade och sprang vidare. Men om han skulle frågat, var du rädd? Ja, jag var rädd.
Men så snart orden framåtgavs och alla reste sig upp, greps sig av en känsla av lätthet. Och som de andra tänkte jag inte då när jag stormade fram att jag skulle kunna bli dödad. Tyskarna hade aldrig kunnat vänta sig en sån manöver utan släppte sina vapen och sprang.
Bara de döda blev kvar i värnen. När vi filmade fann vi bland dem några tyskar som levde men var fullständigt lamslagna. Vid förhöret berättade de att det de var allra mest rädda för var svarta döden.
och kallade tyskarna vårt marinfanteri. Он всегда рассказывал. По ночам он выходил и смотрел, искал на небе большую медведицу.
От этого становилось и теплее, и легче. Появлялась надежда, потому что он понимал, что глазами большой медведица на него смотрит мама. ا Ah.
På kvällen skulle vi äta middag. Fira Sergei Alimovs födelsedag. Någon började spela en hurtig march.
Och samtidigt hördes högtalaren på väggen meddela flyglar. Det var som om det hade varit planerat på förhand. Väggarna skakade.
I det gåtfulla skenet hördes några tunga ackord. Månskenssonaten. Alla blev tysta.
Så tändes lyset. Hans blick riktad mot oss, tycktes mig underlig, levande. Sonja sett honom när jag filmade honom i Moskva.
Sergej Alimov hoppade upp från sin plats vid bordet. Champagneflaskor, glas klirrade och föll ner på golvet. Det blev en tryckande tystnad.
Ingen kunde få fram ett ord. Mina gäster började gå en efter en. Jag blev kvar på tuman hand med en skjutnö dalin.
Märkligt nog var jag fullständigt nykter som om jag inte hade druckit en droppe. Vad skulle jag göra? Hur skulle jag leva framöver?
Då hör vi ordn tillbaka till fronten. När vi återvände på kvällen och träffades för att äta middag var det som alltid som om ingenting ingade hem. Efter en lyckad film var jag på väg tillbaka när jag hamnade i en äppelträdgård.
Det luktade sött som honung och jag la mig en stund i det gröna gräset. under det snövita taket. Det gick runt i huvudet av den friska luften.
Jag hörde ett skott alldeles i närheten. Trädgården var inte stor och det verkade inte finnas en själ någonstans. Jag började redan tro att det var inbildning.
Så fick jag se en ung kvinna med båtmössa. Jag såg på henne, den unga berämda krypskytten Ludmilla Pavlenko. 205 tyskar hade denna ängel redan skjutit.
Hämden för en make som blivit dödad bredvid henne och för alla andra som blivit dödade. Vi gick in till Sevastopol till fots. Runt omkring oss fanns bara kvällen.
I graffskekajen knäföll vi Sevaståpols försvarare och svor Eden till Stalin att kämpa intill döden, till sista patronen, till sista blodstroppen. Så var det också. Jag sårades och fördes medvetslös därifrån på en ubåt.
När jag vaknade fick jag veta att tyskstövlar trampades ståpol. Allt var över. Mitt hjärta brast.
Det hade slutat slå. Sevastpol fanns inte mer. I vår rasisk blev jag hoplappad och därefter åkte jag till Moskva.
Den första jag mötte när jag närmade mig studion var Alexander Petrovic Davchenko. Han kramade om mig. Tavschenko hade själv varit vid fronten.
Han berättade så starkt, konkret och levande för mig om hur han ville visa kriget. Att mina ögon öppnades på nytt. Var inte rädd för att visa människors lidande, sa han.
Gråt själv men filma. Intill ögonblicket hade det varit förbjudet för oss att filma Sovjettmänniskans lidande och död. På slagfältet skulle den sovjetiske krigaren vara fysiskt odödlig.
Så ansträngde vi oss också att filma och uteslöt därmed alla de som gav sina liv för att andra skulle få leva. Så många bilder som inte tagits. Så många bra som inte skildrats på film.
Från Svarta havet till ishavet från Sevastopol till Arkangelsk. Min skada hade läkt och jag var en av fyra fotografer som skulle åka till England. Vi skulle göra en film om konvojerna som transporterade krigsmateriel från våra allierade.
Först i november lämnade vi fosterjorden om bord på det väldiga fartyget till Bisi. Vi seglade iväg i en stum morgontystnad. beströdd med stora snöflingor.
Ett av de engelska fartyg som gick efter oss svängde plötsligt ur kurs och stannade. Konvoychefen gav signal om att sänka farten. Snart var fartyget som kommit efter dolt bakom horisonten.
Han blev nog träffad och kunde inte komma i kapp. Då är de överallt här. Vi sov inte på hela långa natten.
Sju dygn gick och vi fortsatte hela tiden vår dans över branta vågkammar. Nu redan i norska havet. Tyskarna hade lagt ut minfält längs farleden till England och konvojen måste invänta exakta spaningsuppgifter om vilken kurs som var bäst att hålla.
Det engelska folkets sympati kände vi vid varje steg vi tog. Även här är det krig. Äelsmännen var mycket intresserade av vårt arbete, men vår ambassad kunde inte tillåta oss att filma utan klartecken uppifrån.
Ingrid Bergman i den nya filmen Intermetzo läste vi på en affisch utanför en biograf. Vi såg en film om en musiker långt från kriget. Plötsligt visar sig en flicka med en ficklampa i gången.
Det är flyglar, säger hon. Alla som vill kan gå till skyddsrummet. Ingen rör sig.
Men utanför biografens väggar stönar luften av luftvärnsatilleriets dundrande. För en sekund blinkar filmduken och förmörkar skådespelerskans leende. Военный Лондон для них, для всех были откровением.
Они думали, что только вот у нас так. Он и его друзья, которые в первый раз оказались в другой стране, почувствовали, а что они живут в мире, который един с ними. Under de här dagarna dökte upp färggrann reklam.
Charlie Chaplin är Adolf Hitler ein blitzag knuter mit Över hela filmduken såg jag Chaplin i rollen som Hitler. Och ju oftare, mer och större han visade sig på duken, desto starkare blev hans inte likhet, men det var någonting gemensamt och förfärligt nära vår käre far. Vad kunde vara gemensamt mellan honom och Stalin?
Detta var det allra hemskaste intrycket från London. denna oförklarliga och otvivelaktiga likhet som jag plötsligt såg klart och obestridligt. När vi utskasade var på väg tillbaka hem till Oxford Street blev vi stoppade av en kvinnoröst.
Den som kom mig till mötes var Ludmilla Pavlenko. Joda, du lever. Det är otroligt här i London.
Vi gick alla för att äta middag hos Ludmilla på Hide Park hotell. Till sent på natten pratade vi om fronten, om Sevastopol, om Stalingrad. Vi väntade fortfarande på besked från Moskva.
Vi fick inte tillstånd att filma. Istället fick vi order att åka hem. Och enda vägen tillbaka till Sovjetunionen gick via Amerika.
Vi skulle åka med nästa konvoj. På väg till hamnen såg vi en tidning. De röda har stoppat nazisterna vid Volgas branta strand, vid Stalingrad.
belem to sur increasing numerul this is the man paus who only a few weeks before had been created a field marshal by hit special instructions this is man who gave the order take noisoners alled army may not to be killed this is the same general paus who in the last days of the battle issued another order germans must not surrender otherwi their families in gery will be shotly after this he surrendered himself o En inte helt ny Chevrolé körde oss snabbt längs Broadway. Kontrasterna är skarpa mellan krigsstäderna i Europa och den fredliga staden här. Vi försökte att inte tänka på det.
Vi kunde inte ens koppla av. Vi blev bara arga över det orimliga i vår situation. Från New York till Los Angeles är det fyra dygns resa.
Dram you so close to me. I know each because of her that before. The lyrics said forever more forever more.
Det var en tid när namnet på en rysk stad, Stalingrad, var på hela världens tung. >> Vi var i uppmärksamhetens centrum. Inbjudningarna haglade.
Vi var med vid inspelningen av filmen Klockan klämtar för dig och talade med huvudrollsinnehavarna som spelade Hemingways romanfigurer. Filmstjärnorna Ingrid Bergman och Gary Cooper. >> Hallå Maria.
>> Hallå Robert. Vi berättade för Ingrid om när vi såg henne i London, hur hennes ansikte darrade av explosionerna och hur Londonborna satt kvar trots att det var bombanfall. Den berömde Samuel Goldwin bjöd in oss till sin studio där man spelade in överraskade i gryningen.
En film om livet i en ukrainsk by. Den dagen kriget började och tyskarna anföll. immediately.
Vi blev djupt berörda av en episod med några unga människor som blev inringade och försökte försvara sig. Ni ryssar är populära i Amerika nu som aldrig förr, sa producenten Harry Warner. Just nu gör alla stora bolag i Hollywood filmer om er.
Alla var intresserade av oss eller snarare inte så mycket av oss som av det vi berättade. Vi berättade om landets svåra liv under kriget. Vi berättade om vårt arbete, om film.
Allt väckt intresse förvånade och förbluffade amerikanerna. Vi blev bjudna till kantinen som var en nattkl klubb för soldater som hade permis från fronten. Där arbetade bara filmstjärnor.
De stod i baren, serverade, sjöng och dansade med alla. Där fick vi bekanta oss med Amerikas vackraste stjärna. Hej Damar.
Но так случилось, что весь вечер Сйделамар протанцевал именно Микоша. И когда они прощались, положил ему на руку этот перстень. А она ему сказала, что на счастье и засмеялась.
Это была единственная встреча, которую, конечно, он запомнил навсегда. Перстень. Перстень.
Он так и называл мой талисман. Imorgon ordnar jag en stor mottagning till er ära, sa vår konsul i Los Angeles. Och vem tror ni att jag har bjudit in?
Jag har bjudit in Kapplin och han har accepterat inbjudan. Charlie Chaplin stod framför oss som en helt annan person. Inte sånn som vi hade vant oss vid att se honom på bioduken.
Samtidigt var det omöjligt att inte känna igen honom. Bara hans stora blåa ögon kunde vara glada och ledsna på samma gång. När vi skildes åt fick Charlie Chaplin oss att lova att besöka hans studio.
Chaplin ville visa oss en av sina gamla filmer. Från det ögonblick ljuset slocknade och tills det tändes igen skrattade vi så att tårarna rann och vi fick ont i magen. Kaplin skrattade tillsammans med oss som om det var första gången han också såg filmen.
Sen blev det vår tur. Vi beslöt oss för att visa Svarta havets hjältar. Jag blev väldigt nervös.
Vi satt bredvid varandra. Jag kommenterade filmen lite grann allt eftersom handlingen fortgick och tittade ur ögonvrån efter hur Chaplin reagerade på det han såg. Utmärkt.
Fantastiskt. Otroligt. Chapling kunde inte sluta ropa där han hoppade i sin fåtög.
Men så kom händelserna under försvarets sista dagar. Av Sevastopol fanns bara ruiner kvar. Chaplin blev tyst.
Han vände sig mot oss och vi såg att hans fuktiga ögon hade mattats. Vid avskedet ritade han en karikatyr av sig själv på baksidan av ett fotografi av min mor som jag alltid bär med mig. Det var förvånadsvärt likt de affischer vårt första möte hade börjat med i det avlägsna Saratov för länge se.
Skicka ett telegram när ni kommer tillbaka till Ryssland så jag vet att ni lever. sa han. Jag kommer att vänta på att få höra från er.
På Gnesikov gränd i Moskva fick jag tre månader senare en pytten telegramblankett. Jag tackar för ert telegram som jag sätter stort värde på och önskar er all lycka. Charlie Chaplin в Россию.
Имикош прилетел в Москву. Первым делом его отправили в Сталинград, который в это время начали восстанавливать. В Сталинград съезжались съезжалась молодёжь со всего союза.
И в основном, конечно, это были молоденькие девочки, потому что, ну, мужчины все воевали. Staden fylls av ljudet av hammarslag. Man har öppnat biografer.
Det är folk överallt. På en raserad husvägg står det. Vi ska återuppbygga dig kära Stalingrad.
Cirkeln har slutits igen och på nytt är jag vid Svarta havets strand. Jag är hemma på egen mark. Brännhet av strider bland vänner.
Tysken sköt slumpmässigt från kring. Rökridån gjorde det omöjligt att sikta. Fiendegranaterna gav upphov till hela dungar av vita explosioner.
Hjärtat klappade, bankade högt. Över den smala gyllene sandremsan rullade fordonen i en ständig ström. Tuska, en 15 km lång landtunga med klibbig sand.
Hur mycket soldatsvett och blod kostade inte dessa 20 meter sand? Här fanns ingenstans att gömma sig. Den iskalla vinden från nordost kan man inte skydda sig från.
Här hjälper varken vapenrock, vaderad jacka eller sprit. Längs den slingrande vägen på Krims sydkust for vi i vår gröna lastbil. Samtidigt kom våren.
o Då och då hoppade vi ur bilen och filmade. En oändliga led av tyskar som låtit sig tas till fånga. En övergivna fordon och utrustning.
Luftvärnspjäser, kulsprutor, bilar, vagnar med döda hästar. Segerns första gevärssalut smällde till i luften. Var hälsad vaståpol.
Vi har kommit tillbaka till dig som vi lovade. Kostja, håll kameran en stund. Jag är snart tillbaka.
Efter att ha kastat av mig rocken tog jag mig snabbt upp i bara den randiga undertröjan som jag tog av mig och hängde upp som en flagga. Sevastopol är vårt. De kära ruinerna genomtrdängt av blodet från två försvar.
Och bland de som framträdande blodsdroppar röda valmor. Röda röda. Det är fullbordat.
Sev stå på levårt. Vår bil stannade. Vägen var spärrad av tyskar.
Jag hade förväntat mig att få se fienden, den fruktansvärde rasande fienden. Det blodtörstiga odjuret som dödade och lämlästade fullständigt oskyldiga människor i vårt land. Men de som gick mot mig på ben som knappt bar dem, var svaga olyckliga varelser.
Något oförklarligt hände med mig. Jag kände en förädisk klump i halsen. Jag skyndade mig att filma.
För jag visste att om jag han filma bara en liten del av det som fanns framför mina ögon, så skulle många människor på jorden aldrig vågat ta till vapen utan vara rädda för att samma sak som de såg på vita duken skulle vänta dem.
